kommer det regna i tusen år nu?

Det är 6 dagen i rad jag jobbar, jag har extremt svårt att stiga upp ur sängen, kroppen värker och jag får faktiskt bända upp ögonen för att vakna och ta mig till kaffebryggaren.
Jag tar mig ner till jobbet, gör mig klar på osannolikt kort tid för att vara jag, och börjar det härliga arbetet med att räkna kassan, som strular.
Känner plötsligt en enorm smärta i foten, och får en ilande flashback utmed ryggraden som visar en bild ifrån lördagen:

"Jag lägger spindelringen i skon så jag inte glömmer var den är nästa gång jag vill ha den"

Så nu är den sönder.
Jag blev mycket ledsen.

Kommer det regna massor på grund av vad jag gjort nu?

Vreeswiijk

Igår kväll var jag och fröken U på allsång vid fyrskeppet i öregrund och lyssnade på Jack Vreswiijk.
Det var strålande väder, vi drack kaffe och åt en kanelbulle och jag bara njöt.
Visserligen fick jag sitta rätt obekvämt, eftersom alla sittplatser var slut men fröken U var tvungen att sitta långt fram för att kunna se, men sånt är livet, och det gjorde inget i det långa loppet.
Det var fullproppat med folk, och bredvid oss satt massa tanter med medhavda stolar och kaffe och jag kan inte låta bli att undra om jag kommer bli en sån tant en dag. Lite hoppas jag det, det finns något charmigt med det. Att njuta av det som är gratis i livet.
Hur som hels.t
Jack var så extremt lik sin pappa att det nästan var läskigt. Nu har jag aldrig sett Cornelis live, men jag har hört honom desto mer eftersom han är en av mina favorit poeter, och både röst och tal gick hand i handske för dem båda.

Det fanns en olikhet dock - Jack hade en röst som pappan aldrig haft, men Cornelis hade orden som Jack fick låna. Om jag fick välja, skulle jag hellre ha orden. Tänk att kunna ge ut ord som alla dessa underbara poeter gjorde - jag tänker på Cornelis, Povel Ramel, Taube...Jag önskar, en dag, kunna vara där.

Den första låten som Jack körde var en låt jag faktiskt aldrig hört med Cornelis, och därför måste jag dela den här. Den kan ni höra här: Esmeralda

sånt man inte tror man ska sakna

Jag är inte spontan.
Eller jo, ibland. men inte i regel spontan.
Just nu tillexempel, sitter jag och gruvar på vad som ska hända ikväll och är ytterst irriterad över att jag inte vet det än och då är klocka ändå inte 3 än.
Därför är sommaren en tid som för mig är lite jobbig. Speciellt när det har kommit till det stadium som det har kommit till nu, när jag jobbar så mycket att jag tappar fokus på vilken dag det är och får tänka extra länge innan jag kan komma ihåg vad jag gjorde imorrse, eftersom alla dagar är lika och går ihop med varandra.
Så har det varit sedan slutet av Juni, men igår kväll kom något av den gamla Johanna tillbaks och jag tog mig i kragen och lagade extra god middag när jag kom hem halv åtta på kvällen, dukade fint framför tv:n och satte mig tillrätta.
När den största chocken av min lilla krafttillskott lagt sig började något värka i mig. Jag skruvade på mig, kollade på klockan, fundera på om kaffet var klart och varför allt kändes så konstigt.
Nästa tanke förklarade allt: Har inte halv åtta hos mig snart börjat?

i höstas/vintras, innan jag skaffade min egen lägenhet, hade vi ett rätt så inarbetet schema hemma. Jag åkte till skolan, inte varje dag, men minst 2 gånger i veckan iaf. Jag lagade ofta middagen, eller iaf såg till så att den var klar klockan halv 8, då vi tre (mamma, pappa och jag) bänkade oss framför tv:n. Jag hade sett till att kaffet var igång innan, så att vi kunde äta under Halv åttta hos mig, och sedan dricka kaffe och äta någon efterätt till nästa program som gick klockan 8. Det gick alltid något bra program klockan 8.
Min höst blev inrutad av det där: välja god mat till kvällen, hitta ett bra program att se på, hinna hem.
Något att se fram emot varje morgon.

Nu saknar jag det konstigt nog lite. Att ha det så inrutad var i längden lite trist, men att ha det såhär utflummat är också trist.

Ibland saknar man det man trodde man aldrig skulle sakna.

namnsdag

Igår hade jag namnsdag, nämnligen JOHANNA. Jag hade visserligen namnsdag redan dagen innan också, då det var MARGARETA , men då var jag inte hemma så det blev inte direkt något utav den dagen.
Igår så hade min familj samlats iallafall, som dom gjort varje kväll under tiden som jag varit hos Erik i Eskiltuna, och det blev firande av la familia sort!
Det vet man när En liten sprallig tindra möter en i trappen, iklädd rosa puff klänning och sin michael Jackson hatt och skriker: "IDAG ÄR DET VÅR NAMNSDAG SÅ VI FÅR GÖRA VAD VI VILL!".

Det blev intagande av pannkakstårta med färska hallon, skratt och annat mys som vi är bra på. Jag fick presenter, vilka är på bilden, men jag tänkte förklara eftersom den inte visar så bra.

Jag fick ett stycke handduk med texten : lillasyster, på. Jag fick doftljus, ansiktsskrubb, gula solbrillor, ett kors, ett linne, underkläder, en mugg med Johanna skrivet på, en väska och kravmärkt mullbärsblads te. 

tack! <3 

Man kan bli galen i rymden

Igår efter Idas 10 års kalas skjutsade vi hem Barnen Landberg, och jag fick en trevlig liten pratstund med Tindra om rymden. Jag låter henne förklara.

"vet du, man kan bli galen i rymden. Mm, det är sant, och svimma. Helt coco kan man bli! *gör en högst underbart söt min där hon tittar i kors och lipar* Men jag kan stå ett ben på mars, det är sant! faktiskt, jag kan det. Om man åker upp till rymden till de olika planeterna, jupiter, skåne, pluto...vet du, dom säger att pluto inte är en planet längre. ett rymdklo......klo.....ja. men den är det, den finns på jorden nu. Jag har stått på pluto. på ett ställe fanns en stol, ja, och på ryggen stod det PLUTO. så den finns här på jorden"

dag 3 - 365

Idag fyllde min systerdotter Ida 10 år, och hade bjudit hem på kalas hemma hos henne i Valö. Det var jättemysigt, och hon hade fixat underbara namnplaceringar åt oss alla. Det får bli dagens kort i projekt 365! <3

En morgonvisit på vårdcentralen

Jag tycker inte om att gå till doktorn. Jag är rädd för nålar, blod och smärta. så länge det handlar om mig alltså, jag har egentligen inget större problem att ta hand om barn som skadat sig eller se tvspel där monster biter huvudet av någon, men så fort det handlar om mig blir jag fem år igen.
Det är därför jag aldrig går till doktorn själv.

Idag var jag däremot så illa tvungen, det fanns ingen föräldrer hemma att få sympati hos och ingen syster i närheten. (senast jag gick till doktorn fick jag nämnligen med mig AnnaPannapuddingpastej på ren nåder eftersom jag var så charmernade)
Men idag, som sagt, var jag den mest ensamma människan i världen kändes det som. Jag tog beslutet att övervinna denna skräck på samma sätt som jag övervunnit allt annat i mitt liv (tro mig, allt från brustna hjärtan till en förlorad sjal har fått samma behandling) nämnligen Rock n Roll och Kajal.
Jag sa en gång till min mamma när jag var 5 år, att vissa tjejer, dom är söta, men jag är tuff. Och det är just sånna här dagar jag tar fram den tjejen igen.
Man kan inte mesa sånna här dagar, man måste ta fram den tuffa ytan, visa att man klarar allt, vara lite bitchig för att visa att man kan och för att man klarar det.

Jag har ingen lust att gå in på mina besvär mer personlig än att säga att det rörde sig om urinvägsinfektion, men alla som haft det vet hur det känns. så det räcker med det.

Reflektion kolon: Även vårdcentralen godkände mitt för gamla leg utan kommentar. Hur långt kan man komma i samhället på ett för gammalt leg egentligen? tänk om jag inte alls är jag.