Man kan bli galen i rymden

Igår efter Idas 10 års kalas skjutsade vi hem Barnen Landberg, och jag fick en trevlig liten pratstund med Tindra om rymden. Jag låter henne förklara.

"vet du, man kan bli galen i rymden. Mm, det är sant, och svimma. Helt coco kan man bli! *gör en högst underbart söt min där hon tittar i kors och lipar* Men jag kan stå ett ben på mars, det är sant! faktiskt, jag kan det. Om man åker upp till rymden till de olika planeterna, jupiter, skåne, pluto...vet du, dom säger att pluto inte är en planet längre. ett rymdklo......klo.....ja. men den är det, den finns på jorden nu. Jag har stått på pluto. på ett ställe fanns en stol, ja, och på ryggen stod det PLUTO. så den finns här på jorden"

lycka!

Hållbar utveckling, är det tänkt att fungera?

På universitetet får vi just nu som blivande förskolelärare lära oss om hållbar utveckling, och det senaste dagarna har vi i huvudsak fokuserat på hur man ska förhålla sig till mat. Kontentan av det vi lärt oss kan sammanfattas såhär: Köp alltid ekologiskt, ät alltid grönskaker och frukt med barnen, ät aldrig något som har en tecknad gubbe på förpackningen och köp ingen färdigmat som har mer än 5 ingredienser.

I livet just nu är det lite annorlunda. Båda mina systrar är bortresta, och jag har idag och igår agerat barnvakt åt alla deras barn, i lite olika omgångar. Först var det hemma hos S, där de tre äldsta barnen befann sig. När jag kom dit från skolan hade ungarna själva fått ihop degen till en sockerkaka, men precis som så ofta med barn ville dem att jag skulle slutföra projektet och grädda den. Samtidigt skulle jag laga lunch åt dem eftersom deras blodsockernivå var farligt låg och dem cyklade runt i bostadsområdet som galningar. Resultatet blev färdigköpta potatisbullar, falukorv stekt i smör och en uppskuren gurka. Sockerkaka som efterätt.

Sernare idag skulla samma gäng fast plus tre till mindre barn ha middag. Klockan var 6 och situationen såg ut såhär: En av barnen var sur och hade låst in sig på toaletten. En av barnen låg i soffan och skrek: JAG SVÄLTER. Tre barn hoppade och brottades i luftsängen så all luft försvann. Ett barn ville hjälpa till i köket.

Trots att jag varit på Konsum och handlat mat precis innan skulle ingen på universitet godkänt min dag som särskilt imponerande inom hållbar utveckling. Middagen blev tacos och till det drack vi cola zero, Portello och Sprite.

Men hur är det tänkt att man ska klara av att tänka på säsongsbetonade grönsaker när barnen ligger i soffan och skriker? Hur ska jag ha råd att köpa ekologisk mat när 6 vrålhungriga barn ska äta?

Nu har jag passat på att ta all disk medans jag satte barnen framför en flm. Det gick åt massor med vatten och diskmedel men jag var tvungen att bli klar innan filmen var klar.

Hållbar utveckling är en fin tanke, man kan någon förklara för mig hur jag ska få den att fungera?

Låter bilderna tala istället.

Johanna goes surdag.

I mina tidigare studier på universitetet, och även tidigare skola,har jag varit känd som den som alltid sagt ifrån,som alltid haft en annan åsikt, som aldrig följt några regler och som alltid drivit igenom det mest knasiga idéer på ren envishet.

För att nämna en av dessa saker var jag den enda studenten som inte medverkade i de obligatoriska teater lektionerna på universitet, efter att läraren sagt: vi ska ju spela en roll som lärare, så vi måste öva på det - och jag fick ändå godkänt. Jag spelar ingen roll när jag är lärare.

Den här termninen har däremot varit annorlunda, jag har tillsammans med min vapendragare fröken A hållt mig i bakgrunden, gjort enbart det jag måste göra och inte sagt något fast jag tyckt lärarna haft fel. varför? Jag vet inte. ett försök att vara normal kanske.

Hur som helst, idag var jag på pissed humör, jag sov dåligt inatt och kom till en föreläsning som handlade om mat och hur vi matar barnen på förskolan. Jag höll igen genom mycket, trots att föreläsaren sa i mitt tycka den ena dumma saken efter den andra.

Jag sa inget när hon nämnde frukosten viktiga betydelse, fast jag hade velat säga att det inte är så lätt när man inte kan sova så bra och inte hinner äta mer än en twix och en kopp kaffe på morgonen.

Jag sa inget när hon gav oss rådet att äta som fransmännen så vi skulle se ut som fransyskorna som var så smala och fina, fast jag hade velat säga att jag minsann är nöjd med min vikt och att tjejer inte ska vara bara ben, och att det minsann är lättare än man tror att fastna i att inte äta när man börjar.

Däremot sa jag något när hon sa att vi skulle "tvinga" i barnen på förskolan alla sorters grönsaker för att dem skulle lära sig tycka om alla, och att barnen gärna fick betygsätta grönsakerna men hon tyckte inte dem skulle få säga om dem inte gillade något, bara att dem gillade det eller att det var okej.
På något sätt kändes det som att allt jag inte sagt under terminen kom ut på samma gång.
Varför ska vi vuxna få säga vad vi inte gillar men inte barn? Är inte dem levande varelser också?
Det finns så sjukt mycket mat jag inte äter, och faktiskt aldrig ätit, och ingen säger ju något för att jag alltid avstår ifrån:

pyttipanna
potatisgratäng/sallad
fralla
ost
smör
mimosasallad
prinskorv
Räksallad
Mango
Gul kiwi
Dill/persilja/mynta
and so we could go on forever...

Jag förstår inte varför vi som lärare idag känner sånt behov av att alla ska vara lika. alla är inte lika. alla gillar inte alla grönsaker, men är det inte bättre att be barnen dem grönsakerna dem faktiskt gillar, än att tvinga i dem något äckligt och avskräcka dem, samt bryta vårt förtroende till dem?

Jag kan ju säga såhär, att om någon nånsin tvingar i mitt barn mat mot dess vilja, då kommer jag låta dem veta att dem lever på riktigt.

Nu ska jag jobba. Tjingeling!

När dagar blir sådär fantastiskt bra.

Vissa dagar tänker man: Jag tror att den här dagen kommer kännas bra.
Så kände jag imorrse, men jag hade ingen aning om hur bra den skulle bli.

Först har vi duggan, som jag genomförde mellan klockan 10 och 12. Kort sagt kan man säga att det trots allt hade lönat sig att jag pluggat och läst all underlig kurslitteratur som jag ändå gjode igår, och jag är 99,9 procent säker på att jag klarade den.Hade ju även såklart fröken A med mig som gör allt lättare,Jag bad en bön inne på toaletten vid cafét och jag startade lektionen med en typisk Johanna tabbe, som var ett samtal som jag trodde skedde delvis i mitt huvud men som trots allt skedde högt.
Läraren: Saknar ni någon som ni tror ska komma eller är alla här nu?
Jag: Nej, jag tror ingen av dem jag saknar kommer komma nu.
Det var inte meningen att det skulle komma ut högt, det var menat till fröken A som satt mittemot mig, men det var så tyst i rummet att jag tror det flesta hörde.
Men det är ju sant. Vem jag saknade behöver jag inte säga. (det kan ni lista ut)

Efter skolan åkte jag hem till sara, och där var det ren och skär lycka. Solen sken, Tuva var sjuk så vi ägnade flera timmar åt att spela sims och försöka bli en vampyr. När coco kom hem försvann hon ut på cykeln och kom in efter nån timme alldeles rosig om kinderna - finns det något härligare än våriga barn? Sen blev det lite allsång i köket av julsånger och jag lyckads filma lite som jag har lovat Coco att hålla lite hemligt.
Jag började laga middag, och helt plötsligt dök det upp tre barn till - Tindra och två kompisar som tindra hade bestämt skulle stanna hos oss. Stormiddag blev det alltså, fem barn och jag pratade skola och skrattade i köket innan alla utom Tuva försvann ut på cykeln igen. Dem hittade maskar, lekte i vattenpölar och ingen slog sig.
Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla den här känslan till er, men jag känner....lycka. Det är vår. Jag kan dricka kaffe på verandan och se barnen cykla med sina kompisar. Jag kan säga ja när barnen frågar om dom får vara utan jacka ute.
Jag tycker om det här.