En morgonvisit på vårdcentralen

Jag tycker inte om att gå till doktorn. Jag är rädd för nålar, blod och smärta. så länge det handlar om mig alltså, jag har egentligen inget större problem att ta hand om barn som skadat sig eller se tvspel där monster biter huvudet av någon, men så fort det handlar om mig blir jag fem år igen.
Det är därför jag aldrig går till doktorn själv.

Idag var jag däremot så illa tvungen, det fanns ingen föräldrer hemma att få sympati hos och ingen syster i närheten. (senast jag gick till doktorn fick jag nämnligen med mig AnnaPannapuddingpastej på ren nåder eftersom jag var så charmernade)
Men idag, som sagt, var jag den mest ensamma människan i världen kändes det som. Jag tog beslutet att övervinna denna skräck på samma sätt som jag övervunnit allt annat i mitt liv (tro mig, allt från brustna hjärtan till en förlorad sjal har fått samma behandling) nämnligen Rock n Roll och Kajal.
Jag sa en gång till min mamma när jag var 5 år, att vissa tjejer, dom är söta, men jag är tuff. Och det är just sånna här dagar jag tar fram den tjejen igen.
Man kan inte mesa sånna här dagar, man måste ta fram den tuffa ytan, visa att man klarar allt, vara lite bitchig för att visa att man kan och för att man klarar det.

Jag har ingen lust att gå in på mina besvär mer personlig än att säga att det rörde sig om urinvägsinfektion, men alla som haft det vet hur det känns. så det räcker med det.

Reflektion kolon: Även vårdcentralen godkände mitt för gamla leg utan kommentar. Hur långt kan man komma i samhället på ett för gammalt leg egentligen? tänk om jag inte alls är jag.