sånt man inte tror man ska sakna

Jag är inte spontan.
Eller jo, ibland. men inte i regel spontan.
Just nu tillexempel, sitter jag och gruvar på vad som ska hända ikväll och är ytterst irriterad över att jag inte vet det än och då är klocka ändå inte 3 än.
Därför är sommaren en tid som för mig är lite jobbig. Speciellt när det har kommit till det stadium som det har kommit till nu, när jag jobbar så mycket att jag tappar fokus på vilken dag det är och får tänka extra länge innan jag kan komma ihåg vad jag gjorde imorrse, eftersom alla dagar är lika och går ihop med varandra.
Så har det varit sedan slutet av Juni, men igår kväll kom något av den gamla Johanna tillbaks och jag tog mig i kragen och lagade extra god middag när jag kom hem halv åtta på kvällen, dukade fint framför tv:n och satte mig tillrätta.
När den största chocken av min lilla krafttillskott lagt sig började något värka i mig. Jag skruvade på mig, kollade på klockan, fundera på om kaffet var klart och varför allt kändes så konstigt.
Nästa tanke förklarade allt: Har inte halv åtta hos mig snart börjat?

i höstas/vintras, innan jag skaffade min egen lägenhet, hade vi ett rätt så inarbetet schema hemma. Jag åkte till skolan, inte varje dag, men minst 2 gånger i veckan iaf. Jag lagade ofta middagen, eller iaf såg till så att den var klar klockan halv 8, då vi tre (mamma, pappa och jag) bänkade oss framför tv:n. Jag hade sett till att kaffet var igång innan, så att vi kunde äta under Halv åttta hos mig, och sedan dricka kaffe och äta någon efterätt till nästa program som gick klockan 8. Det gick alltid något bra program klockan 8.
Min höst blev inrutad av det där: välja god mat till kvällen, hitta ett bra program att se på, hinna hem.
Något att se fram emot varje morgon.

Nu saknar jag det konstigt nog lite. Att ha det så inrutad var i längden lite trist, men att ha det såhär utflummat är också trist.

Ibland saknar man det man trodde man aldrig skulle sakna.

namnsdag

Igår hade jag namnsdag, nämnligen JOHANNA. Jag hade visserligen namnsdag redan dagen innan också, då det var MARGARETA , men då var jag inte hemma så det blev inte direkt något utav den dagen.
Igår så hade min familj samlats iallafall, som dom gjort varje kväll under tiden som jag varit hos Erik i Eskiltuna, och det blev firande av la familia sort!
Det vet man när En liten sprallig tindra möter en i trappen, iklädd rosa puff klänning och sin michael Jackson hatt och skriker: "IDAG ÄR DET VÅR NAMNSDAG SÅ VI FÅR GÖRA VAD VI VILL!".

Det blev intagande av pannkakstårta med färska hallon, skratt och annat mys som vi är bra på. Jag fick presenter, vilka är på bilden, men jag tänkte förklara eftersom den inte visar så bra.

Jag fick ett stycke handduk med texten : lillasyster, på. Jag fick doftljus, ansiktsskrubb, gula solbrillor, ett kors, ett linne, underkläder, en mugg med Johanna skrivet på, en väska och kravmärkt mullbärsblads te. 

tack! <3 

Man kan bli galen i rymden

Igår efter Idas 10 års kalas skjutsade vi hem Barnen Landberg, och jag fick en trevlig liten pratstund med Tindra om rymden. Jag låter henne förklara.

"vet du, man kan bli galen i rymden. Mm, det är sant, och svimma. Helt coco kan man bli! *gör en högst underbart söt min där hon tittar i kors och lipar* Men jag kan stå ett ben på mars, det är sant! faktiskt, jag kan det. Om man åker upp till rymden till de olika planeterna, jupiter, skåne, pluto...vet du, dom säger att pluto inte är en planet längre. ett rymdklo......klo.....ja. men den är det, den finns på jorden nu. Jag har stått på pluto. på ett ställe fanns en stol, ja, och på ryggen stod det PLUTO. så den finns här på jorden"

dag 3 - 365

Idag fyllde min systerdotter Ida 10 år, och hade bjudit hem på kalas hemma hos henne i Valö. Det var jättemysigt, och hon hade fixat underbara namnplaceringar åt oss alla. Det får bli dagens kort i projekt 365! <3

En morgonvisit på vårdcentralen

Jag tycker inte om att gå till doktorn. Jag är rädd för nålar, blod och smärta. så länge det handlar om mig alltså, jag har egentligen inget större problem att ta hand om barn som skadat sig eller se tvspel där monster biter huvudet av någon, men så fort det handlar om mig blir jag fem år igen.
Det är därför jag aldrig går till doktorn själv.

Idag var jag däremot så illa tvungen, det fanns ingen föräldrer hemma att få sympati hos och ingen syster i närheten. (senast jag gick till doktorn fick jag nämnligen med mig AnnaPannapuddingpastej på ren nåder eftersom jag var så charmernade)
Men idag, som sagt, var jag den mest ensamma människan i världen kändes det som. Jag tog beslutet att övervinna denna skräck på samma sätt som jag övervunnit allt annat i mitt liv (tro mig, allt från brustna hjärtan till en förlorad sjal har fått samma behandling) nämnligen Rock n Roll och Kajal.
Jag sa en gång till min mamma när jag var 5 år, att vissa tjejer, dom är söta, men jag är tuff. Och det är just sånna här dagar jag tar fram den tjejen igen.
Man kan inte mesa sånna här dagar, man måste ta fram den tuffa ytan, visa att man klarar allt, vara lite bitchig för att visa att man kan och för att man klarar det.

Jag har ingen lust att gå in på mina besvär mer personlig än att säga att det rörde sig om urinvägsinfektion, men alla som haft det vet hur det känns. så det räcker med det.

Reflektion kolon: Även vårdcentralen godkände mitt för gamla leg utan kommentar. Hur långt kan man komma i samhället på ett för gammalt leg egentligen? tänk om jag inte alls är jag.

dag 2 - 365

Det här är det andra kortet ifrån mitt projekt med 365 kort. Det togs på konditoriet i Öregrund, när jag hade utbildningsdag tillsammans med mitt jobb, Visit Roslagen. Det var jättemysigt, vi hade en stund av "lära-känna-varandra" samtal där våra hemliga talanger kom upp ( min var självklart tvspel, men gruppen menade att det var ett intresse och inte en talang. pftw! )

stress

Häromdagen lyssnade jag på radion, vilket jag nästan aldrig gör, och jag stängde av ungefär lika snabbt som jag satte på den.

Det var någon kändis av något slag som blev intervjuad på p3, har ingen aning om vem hon var men en sångare av något slag kunde jag lista ut att hon var.
Det var när radioprataren med babylik röst frågade : "ja, jag har hört att du haft det stressigt på din senaste turné, hur har du hanterat det?" som jag stängde av.
Eller nej, jag väntade faktiskt flera sekunder, men då artistens konstpaus blev sådr gigantiskt lång och följdes av en suck orkade jag inte höra med.

vem har inte stress, ursäkta mig?

Jag är uppväxt i en pastorsfamilj, och det formar en. Jag är van att gå upp 4 för att åka långa sträckor, jag vet hur man packar en resväska på 5 minuter, jag har inget emot att åka genom halva sverige för bara en dags aktivitet (det har liksom hänt så måna gånger nu), jag kan lätt sova 4 timmar och ändå gå till jobbet, jag har alltid huvudvärkstabletter i väskan, jag kan somna varsomhelst för att fylla på energin (utom i min säng på kvällen verkar det som) och jag har alltid en mobilladdare till hands, och vet exakt vilka caféer i närheten där jag kan ladda telefonen på.

Det är inte bra att vara stressad. Det är dåligt för kroppen.

MEN.

Vem är inte det? varför är det så speciellt när en kändis känner av lite stress? Varför kan inte radion ringa mig och prata om hur jag bearbetar min stress?

Om ni frågar mig, så  undrar jag om det var kändisen eller hennes riggare som var mest stressade jag.