Ofrivillig sovmorgon

Imorrse försov jag mig. Det var en behövlig försovning, men inte mer bra för det. Det var väldigt länge sedan jag hade en försovning som var bra, vilket bara kan betyda en sak: Jag är för stressad. Om ni inte förstår hur en försovning kan vara bra är ni också för stressade. Det måste vi ta tag i, sen.

Jag vaknade iallaflal klockan 06:00, men min buss går 06:15, så det blev uppochhoppaochtapåsigdetklädermanhittadenärmastsängeninteätafrukostutanbarahoppapåbussen- stil.
Det gick bra tillslut, jag hann i tid nått så när till skolan, och jag hann till och med dit i en av mina gamla Hammerfall t-shirtar.
Naiva jag trodde att ingen skulle se något men det var det första fröken A sa till mig, och ungefär då förstod jag att en sovmorgon är svår att dölja.

Förlåt mig Hammerfall, jag tycker om er. Men ni är kanske inte den allra mest slipade kniven i lådan av metalhjältar.

Nu: grupparbete..

Låter bilderna tala istället.

Det här var ju inte riktigt väntat...

Idag steg jag upp klockan 06:10. Jag la mig alldeles för sent igår eftersom jag efter att ha skypat med erik låg kvar vaken och spelade fruit ninja tills jag somnade. Hursomhelst, jag var trött men tog mig till bussen, tog på mig ballerinakjolen och mitt hello Kitty linne och var framme i Uppsala till avsatt tid.
Det som mötte mig då var fröken A och...ingen mer. Ingen i arbetslaget som skulle komma och förbereda inför vår redovisning.
Det som däremot kom var någon annan som glad sa till oss att det Inte var obligatoriskt idag och att dem flesta inte skulle gå.
Ååååh.

Fröken A tyckte vi skulle gå hem. Så det gjorde vi.
Som lite plåster på såren köpte jag en recept tidning på pressbyrån, och lovade personen i kassan att komma tillbaka och säga om det var gott eller inte.
Min sociala kompetens med kassapersonal är enorm men frågan är vad man gör nu resten av dagen.

Johanna goes surdag.

I mina tidigare studier på universitetet, och även tidigare skola,har jag varit känd som den som alltid sagt ifrån,som alltid haft en annan åsikt, som aldrig följt några regler och som alltid drivit igenom det mest knasiga idéer på ren envishet.

För att nämna en av dessa saker var jag den enda studenten som inte medverkade i de obligatoriska teater lektionerna på universitet, efter att läraren sagt: vi ska ju spela en roll som lärare, så vi måste öva på det - och jag fick ändå godkänt. Jag spelar ingen roll när jag är lärare.

Den här termninen har däremot varit annorlunda, jag har tillsammans med min vapendragare fröken A hållt mig i bakgrunden, gjort enbart det jag måste göra och inte sagt något fast jag tyckt lärarna haft fel. varför? Jag vet inte. ett försök att vara normal kanske.

Hur som helst, idag var jag på pissed humör, jag sov dåligt inatt och kom till en föreläsning som handlade om mat och hur vi matar barnen på förskolan. Jag höll igen genom mycket, trots att föreläsaren sa i mitt tycka den ena dumma saken efter den andra.

Jag sa inget när hon nämnde frukosten viktiga betydelse, fast jag hade velat säga att det inte är så lätt när man inte kan sova så bra och inte hinner äta mer än en twix och en kopp kaffe på morgonen.

Jag sa inget när hon gav oss rådet att äta som fransmännen så vi skulle se ut som fransyskorna som var så smala och fina, fast jag hade velat säga att jag minsann är nöjd med min vikt och att tjejer inte ska vara bara ben, och att det minsann är lättare än man tror att fastna i att inte äta när man börjar.

Däremot sa jag något när hon sa att vi skulle "tvinga" i barnen på förskolan alla sorters grönsaker för att dem skulle lära sig tycka om alla, och att barnen gärna fick betygsätta grönsakerna men hon tyckte inte dem skulle få säga om dem inte gillade något, bara att dem gillade det eller att det var okej.
På något sätt kändes det som att allt jag inte sagt under terminen kom ut på samma gång.
Varför ska vi vuxna få säga vad vi inte gillar men inte barn? Är inte dem levande varelser också?
Det finns så sjukt mycket mat jag inte äter, och faktiskt aldrig ätit, och ingen säger ju något för att jag alltid avstår ifrån:

pyttipanna
potatisgratäng/sallad
fralla
ost
smör
mimosasallad
prinskorv
Räksallad
Mango
Gul kiwi
Dill/persilja/mynta
and so we could go on forever...

Jag förstår inte varför vi som lärare idag känner sånt behov av att alla ska vara lika. alla är inte lika. alla gillar inte alla grönsaker, men är det inte bättre att be barnen dem grönsakerna dem faktiskt gillar, än att tvinga i dem något äckligt och avskräcka dem, samt bryta vårt förtroende till dem?

Jag kan ju säga såhär, att om någon nånsin tvingar i mitt barn mat mot dess vilja, då kommer jag låta dem veta att dem lever på riktigt.

Nu ska jag jobba. Tjingeling!

Vad man har en pojkvän till: del 1.

Knäppa den översta knappen i klänningen.
vem har konstruerat sånna här klänningar egentligen?

Jag är bara arg när jag spelar tvspel

Jag: Men dö! pissapaskit dethärGÅRINTE! *kastar kontrollen i soffan och plockar snabbt upp den igen* Jag blir SÅARG!! BAJS!
Pappa: döda mig inte!
Jag: men du fattar inte, jag är inte arg på riktigt JAG ÄR BARA ARG PÅ SPELET! så fort jag stänger av KOMMER JAG SLUTA VARA ARG! det är bara den här skitgubbe som inte DÖÖÖÖÖÖÖR!
Pappa: Då föreslår jag att du slutar spela nu jag ju....

Folk ser mig sällan arg. Jag blir arg ibland, och jag har också gett uttryck för ilska offentligt vid flera tillfällen som folk nog aldrig kommer glömma; När mitt förra arbetslag ville stryka fröken A från vårt arbete, när vuxna skällt på barn när dom inte ätit upp fast dom själva inte ens tar grönsaker (kan bli krystade stämningar vid bordet efter det) eller när kulturchefen eller vad han nu är gav alla vuxna blommor men struntade i barnen på DERAS musikal. (det kom i tidningen)
Kontentan är att jag bara blir arg när jag verligen har skäl (annars är jag mest småsur) men det finns ett tillfälle jag alltid lackar ut under.
Tvspel.
och det är väl bra, ändå.....eller?

När dagar blir sådär fantastiskt bra.

Vissa dagar tänker man: Jag tror att den här dagen kommer kännas bra.
Så kände jag imorrse, men jag hade ingen aning om hur bra den skulle bli.

Först har vi duggan, som jag genomförde mellan klockan 10 och 12. Kort sagt kan man säga att det trots allt hade lönat sig att jag pluggat och läst all underlig kurslitteratur som jag ändå gjode igår, och jag är 99,9 procent säker på att jag klarade den.Hade ju även såklart fröken A med mig som gör allt lättare,Jag bad en bön inne på toaletten vid cafét och jag startade lektionen med en typisk Johanna tabbe, som var ett samtal som jag trodde skedde delvis i mitt huvud men som trots allt skedde högt.
Läraren: Saknar ni någon som ni tror ska komma eller är alla här nu?
Jag: Nej, jag tror ingen av dem jag saknar kommer komma nu.
Det var inte meningen att det skulle komma ut högt, det var menat till fröken A som satt mittemot mig, men det var så tyst i rummet att jag tror det flesta hörde.
Men det är ju sant. Vem jag saknade behöver jag inte säga. (det kan ni lista ut)

Efter skolan åkte jag hem till sara, och där var det ren och skär lycka. Solen sken, Tuva var sjuk så vi ägnade flera timmar åt att spela sims och försöka bli en vampyr. När coco kom hem försvann hon ut på cykeln och kom in efter nån timme alldeles rosig om kinderna - finns det något härligare än våriga barn? Sen blev det lite allsång i köket av julsånger och jag lyckads filma lite som jag har lovat Coco att hålla lite hemligt.
Jag började laga middag, och helt plötsligt dök det upp tre barn till - Tindra och två kompisar som tindra hade bestämt skulle stanna hos oss. Stormiddag blev det alltså, fem barn och jag pratade skola och skrattade i köket innan alla utom Tuva försvann ut på cykeln igen. Dem hittade maskar, lekte i vattenpölar och ingen slog sig.
Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla den här känslan till er, men jag känner....lycka. Det är vår. Jag kan dricka kaffe på verandan och se barnen cykla med sina kompisar. Jag kan säga ja när barnen frågar om dom får vara utan jacka ute.
Jag tycker om det här.