Johanna goes surdag.

I mina tidigare studier på universitetet, och även tidigare skola,har jag varit känd som den som alltid sagt ifrån,som alltid haft en annan åsikt, som aldrig följt några regler och som alltid drivit igenom det mest knasiga idéer på ren envishet.

För att nämna en av dessa saker var jag den enda studenten som inte medverkade i de obligatoriska teater lektionerna på universitet, efter att läraren sagt: vi ska ju spela en roll som lärare, så vi måste öva på det - och jag fick ändå godkänt. Jag spelar ingen roll när jag är lärare.

Den här termninen har däremot varit annorlunda, jag har tillsammans med min vapendragare fröken A hållt mig i bakgrunden, gjort enbart det jag måste göra och inte sagt något fast jag tyckt lärarna haft fel. varför? Jag vet inte. ett försök att vara normal kanske.

Hur som helst, idag var jag på pissed humör, jag sov dåligt inatt och kom till en föreläsning som handlade om mat och hur vi matar barnen på förskolan. Jag höll igen genom mycket, trots att föreläsaren sa i mitt tycka den ena dumma saken efter den andra.

Jag sa inget när hon nämnde frukosten viktiga betydelse, fast jag hade velat säga att det inte är så lätt när man inte kan sova så bra och inte hinner äta mer än en twix och en kopp kaffe på morgonen.

Jag sa inget när hon gav oss rådet att äta som fransmännen så vi skulle se ut som fransyskorna som var så smala och fina, fast jag hade velat säga att jag minsann är nöjd med min vikt och att tjejer inte ska vara bara ben, och att det minsann är lättare än man tror att fastna i att inte äta när man börjar.

Däremot sa jag något när hon sa att vi skulle "tvinga" i barnen på förskolan alla sorters grönsaker för att dem skulle lära sig tycka om alla, och att barnen gärna fick betygsätta grönsakerna men hon tyckte inte dem skulle få säga om dem inte gillade något, bara att dem gillade det eller att det var okej.
På något sätt kändes det som att allt jag inte sagt under terminen kom ut på samma gång.
Varför ska vi vuxna få säga vad vi inte gillar men inte barn? Är inte dem levande varelser också?
Det finns så sjukt mycket mat jag inte äter, och faktiskt aldrig ätit, och ingen säger ju något för att jag alltid avstår ifrån:

pyttipanna
potatisgratäng/sallad
fralla
ost
smör
mimosasallad
prinskorv
Räksallad
Mango
Gul kiwi
Dill/persilja/mynta
and so we could go on forever...

Jag förstår inte varför vi som lärare idag känner sånt behov av att alla ska vara lika. alla är inte lika. alla gillar inte alla grönsaker, men är det inte bättre att be barnen dem grönsakerna dem faktiskt gillar, än att tvinga i dem något äckligt och avskräcka dem, samt bryta vårt förtroende till dem?

Jag kan ju säga såhär, att om någon nånsin tvingar i mitt barn mat mot dess vilja, då kommer jag låta dem veta att dem lever på riktigt.

Nu ska jag jobba. Tjingeling!