Som pastordotter lär man sig utveckla vissa egenskaper som inte alla andra kanske besitter. Det kan tillexempel vara egenskaper som att packa flyttkartonger, Roa sig under långa bilresor till korta möten, Välja passande söndagsklänningar som inte stötet Tanterna men ändå väcker tonårskillarnas uppmärksamhet, Svälja sockerkakor hemma hos tanter fast dom smakar kofta, ja....ni förstår.
Det där med att packa flyttkartonger är vi syskon i min familj nästan bäst på, men en av församlingarna där båda mina föräldrar varit engagerade en längre tid är Filadelfia Rörstrand i Stockholm, pappa som pastor och mamma som chef och uppstartade för en privat hemtjänst som drevs av kyrkan.
Jag uppskattade alltid att följa med mina föräldrar till jobbet som liten, och igår när jag var på konferensen GO! i kyrkan svällde minnena över mig, och det var nästan så trycket blev för stort och jag fick lust att ta dom där hemliga gångarna upp till vinden som jag alltid gjorde när jag var liten.
Jag kom speciellt ihåg den där gången när jag följde med pappa till hans arbete på radion , som ligger i källaren av byggnaden, och hur jag satt där och gjorde matteläxan under tiden som pappa ABSOLUT INTE FICK BLI STÖRD. Jag minns också att jag måste ha stört honom lite för efter ett tag fixade han in mig på konserten "den levande julgranen" inne i stora kyrksalen medans han spelade in resten av programmet.
Jag mindes också hur jag klättrade ut genom fönstren ovanför diskbänken på mammas kontor högst upp i byggnaden och la mig på soltaket tills mamma oroligt stack ut huvudet och skrek in mig.
Eller oh, hur jag gick ut på stan som liten söt 9 åring och köpte färsk frukt av frukthandlarna och gick in på 7eleven på hörnet och köpte lunch, och helt plötsligt såg den snyggaste killen från kyrkan sitta i kassan och jobba.
Ibland måste man tillbaka till platser för att inse hur mycket bra man har upplevt där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar