reflektion kolon: Jag är snygg.

Imorrse körde mamma mig till bussen, eftersom jag fick åka in lite halvakut till Uppsala av vissa skäl.
Jag är inte en sån som känner för att blogga om vad jag har på mig, eftersom det egenltigen är helt oviktigt, men det hör till saken, så här kör vi.
Jag hade på mig mina nya blåa jeanstighst, ett svart lössittande linne, min nya dragon age tjocktröja och ett par röda converse. ( Jag hade ett par svarta högklackade skor i väskan som jag skulle ta på mig när jag kom till skolan. )
Jag kände mig rätt nöjd med mig själv. snygg. fin. självsäker.

Så kom vi fram till busshållplatsen och den bilden föll lika snabbt som den kommit. Där stod tre unga tjejer och rökte, och dem totalbrädade mig i allt. Dom hade högklackat, snygga solbrillor, platt fint hår som glänste i solen, korta shorts som visade bruna ben och deras ansikten visade inga spår av finnar eller annat, som jag råkar veta kan uppkomma.

Mitt mod föll, som vanlig. om jag kunde vara smalare. finare. ha bättre former. Ha några magrutor, whatever.

I kön hamnade dom framför mig, och jag såg på nära håll saker jag inte sett när dom stod där borta. Dem luktade stark rök, deras form var inte så smal som snarare undernärd, en av tjejerna snorade konstant (ursäkta men det störde mig) och dem hade betydloigt bättre hållning när dem stod still än när dem gick.

Det här säger jag inte för att kritisera dem , utan för att förklara vad jag insåg.

reflektion kolon: Det finns inte en chans att jag skulle vara bättre om jag försökte se ut som dem. även om jag ibland tror det, även om jag känner en lust att sluta äta och träna ihjäl mig så vet jag att jag är bäst som jag. Och jag är inte så säker på att det där jag såg var den bilden av dom som egenltigen var den äkta heller.